Tredje delen i en serie av Gisela Carlsson, baserad på tyska översättningen av Adib Taherzadehs bok med samma namn.


Bahá’u’lláh, som hade berövats Sina ägodelar, hade ryggen böjd av kedjornas vikt, nacken svullen och sårig, med hälsan starkt försämrad, anförtrodde ingen något av Sin erfarenhet av den gudomliga uppenbarelsen när Han släpptes ur fängelset men för dem som stod Honom nära kunde det inte döljas en förändring av Hans ande, en kraft och utstrålning som aldrig förr hade utgått från Honom.

Ett citat ur en muntlig berättelse av det Största Heliga Lövet, Bahá’u’lláhs dotter, som återger sina minnen från tiden då Han frigavs ur det Svarta Hålet. “Den välsignade Skönheten hade i fängelset gjort en märklig gudomlig erfarenhet. Vi såg en ny utstrålning, som syntes omge Honom som en lysande dräkt men vars betydelse vi först år senare skulle få reda på. På den tiden såg vi endast det underbara. Vi varken förstod eller det meddelades oss detaljerna till denna heliga händelse.” Bahá’u’lláh tillbringade månaden före Sin landsförvisning i Sin halvbror Mírzá Ridá- Qulis, som var läkare, hus. Denne var inte troende men hans fru Maryam, en kusin till Bahá’u’lláh, övertygades av Honom under Trons tidiga dagar. Tillsammans med Ásíyíh Khanum, Bahá’u’lláhs fru, skötte Maryam Honom uppoffrande och kärleksfull tills Hans tillstånd hade förbättrats så pass att Han hade samlat tillräckligt med krafter att Han, fastän Han inte var helt återställd, kunde resa från Teheran till Irak.

Under hela Sin bannlysning kom Bahá’u’lláh ihåg Maryams trohet och uppoffring. Han överöste henne med Sin storsinthet och med Sina välsignelser. I Irak skrev Han några skrifter, enastående i klangfärg och känsla, till henne. I mjuka, rörande ord lättade Han Sitt hjärta för henne och berättar om de lidanden, som otrogna släktingar och vänner inom samfundet hade tillfogat Honom. Maryam var hängiven Bahá’u’lláhs sak. Hon längtade efter att än en gång få komma i sin Herres närhet men medlemmar av familjen, som var fientligt sinnade mot Tron, hindrade henne från att lämna sitt hus. Så dog hon i sorg och besvikelse. Maryam stod hela sitt liv i Bahá’u’lláhs ynnest. Han hedrade henne med namnet “det röda lövet” och uppenbarade efter hennes död en speciell besöksskrift till hennes åminnelse.

Den 12 januari 1853 bröt Bahá’u’lláh upp från Teheran för att resa till Irak. Bland dem som följde Honom i exil var Hans äldste son, den nioårige Abbás som senare antog titeln ‘Abdu’l-Bahá, Bahás tjänare. Han ägde en sådan andlig förnimmelseförmåga att han redan som barn förstod sin fars ställning. Hans far uppskattade honom så mycket att han redan i Baghdad, innan han hade fyllt 20 år, tilltalade Honom med “Mästare” – något som Bahá’u’lláh kallade Sin far i Teheran. Senare förlänade Han ‘Abdu’l-Bahá så upphöjda titlar som “Den Största Grenen”, “Guds Hemlighet”, “Den Gudomliga Lagens Arm” och “Den kring vars namn allting kretsar”.

Jämte själva uppenbarelsen är ‘Abdu’l-Bahá Bahá’u’lláhs största gåva till mänskligheten. Han var utsedd att följa sin far som förbundets medelpunkt, att vara fullständigt förtrogen med Guds Sak och att bli urkällan till andlig kraft efter sin fars död, den kraft som Bahá’u’lláh hade frisatt för återupplivandet av mänskligheten. En annan medlem av den heliga familjen, som följde med Bahá’u’lláh på denna resa var Hans sex år gamla dotter Bahá’íyyih Khanum, som bar titeln Största Heliga Lövet. Hon intar en enastående ställning i bahá’i-uppenbarelsen och räknas som den mest framstående kvinnan i denna tidsålder. Hennes liv var så fyllt av bekymmer och sorg att endast några få i den heliga familjen bar liknande missöde med sådan underkastelse och kraft. Till de lidanden som hon själv gick igenom med Bahá’u’lláh och ‘Abdu’l-Bahá sällade sig sorgerna och ångesten över grymheterna, som tillfogades dem. Varken ord kan uppteckna graden av hängivenhet med vilken detta upphöjda Abháparadisets löv tjänade Bahá’u’lláh och Abdu’l-Bahá eller en penna nedteckna förtjänsterna av hennes heliga liv.

Det Största Heliga Lövet tillbakavisade tanken på ett giftermål så att hon i stället skulle kunna tjäna sin far. Efter hand lyckades hon, tack vare sin uthållighet och trons kraft, att mildra några av vedermödorna som Bahá’u’lláh och den heliga familjen var utsatt för. Hon återspeglade i sitt liv exakt de egenskaper som utmärkte hennes upphöjde bror ‘Abdu’l- Bahá, han som var det ofelbara exemplet i Bahá’u’lláhs tro. Vid främjandet av Bahá’u’lláhs Tro spelade det Största Heliga Lövet en enastående roll. Efter ‘Abdu’l-Bahás bortgång var det hon som vid hög ålder under en kort tid tog Bahá’u’lláhs Saks tömmar i sina skickliga händer och samlade de Troende kring Shoghi Effendi, som ‘Abdu’l- Bahá hade utnämnt till Sakens Beskyddare. Hon dog 1932 och ligger begravd i närheten av Bábs helgedom på Karmelberget. Bahá’u’lláh ledsagades på denna resa även av Sin fru Ásíyíh Khanum, som av Bahá’u’lláhs penna fick titeln Navváb “Det Mest Upphöjda Lövet”. Hon var dotter till en adelsman, Mirzá Ismá’íl-i-Vasír. Hon ägde ett medkännande, kärleksfullt väsen och många ädla egenskaper.

Hennes dotter, det Största Heliga Lövet, beskrev henne med följande ord: “Alltid, när jag tänker på henne står hon i mina tidigaste minnen framför mig kunglig i sin värdighet och skönhet, full av förståelse för var och en, bräcklig och av en sällsam osjälviskhet. Var och en av hennes gärningar uppenbarade hennes rena hjärtas godhet. Vart hon än kom tycktes enbart hennes närhet skapa en atmosfär av kärlek och lycka, som omgav alla besökare som en doft av öm hövlighet”. Hennes tro på Bahá’u’lláh, som hon ansåg som sin herre, var fast och orubblig. På Hans kärleks stig led hon i underkastelse och tålamod plågorna och vedermödorna av fyra på varandra följande bannlysningar. I en av skrifterna Bahá’u’lláh uppenbarade efter hennes död 1886 kallade Bahá’u’lláh henne Sin “eviga ledsagarinna i alla Guds världar”. Av kärlek till Honom följde ytterligare två familjemedlemmar, med största beredvillighet, med Bahá’u’lláh i bannlysningen: Hans yngre bror Mírzá Músá och Hans yngste halvbror Mírzá Muhammad’ Qulí, vid den tiden inte ens tjugo år gammal.

Båda bröderna stannade hos Honom och delade umbärandena, som de upprepade bannlysningarna från land till land förde med sig, med Honom. Mírzá Músá var den trognaste av Hans bröder, en övertygad anhängare, orubblig i sin tro och outtröttlig i sina bemödanden att beskärma och beskydda Bahá’u’lláh. Innan ‘Abdu’l-Bahá övertog denna uppgift företrädde han ofta Bahá’u’lláh hos ministrar, regeringstjänstemän, ståndspersoner och präster. Detta liv av tjänande upphöjde honom till den främste av Bahá’u’lláhs lärjungar. Den andre brodern Mírzá Muhammad’ Qulí, var bara sju år äldre än ‘Abdu’l-Bahá. Då hans och Bahá’u’lláhs far dog, kort efter Mírzá Muhammad’ Qulís födelse, uppfostrades han av Bahá’u’lláh. Han utvecklade redan i tidigaste barndomen en stor tillgivenhet till Bahá’u’lláh. Han ägde ett lugnt sinnelag, ett kärleksfullt väsen och förblev under hela sitt liv en trogen tjänare vid sin upphöjde brors tröskel. Han fick äran att slå upp och riva ner Bahá’u’lláhs tält på vägen från Baghdad till Konstantinopel och vid flera andra tillfällen. Han fick även ofta servera te i Hans närvaro. Av de övriga åtta av Bahá’u’lláhs bröder fanns, så långt det är känt, endast en trogen anhängare, Mírzá Muhammad-Hasan. Han var äldre än Bahá’u’lláh och högaktades mycket av Honom. De andra, med undantag av Mírzá Yahyá som bröt Bábs Förbund och blev en bitter fiende till Bahá’u’lláh, dog antingen redan före Bábs och Bahá’u’lláhs uppenbarelser eller förblev oberörda av den nyfödda trons ljus.

Resan till Baghdad, mitt i en smällkall vinter, över Persiens snötäckta berg förde stora umbäranden och många lidanden över de bannlysta. Bahá’u’lláhs fiender, bland dem den persiske generalkonsuln i Baghdad och några präster, lyckades slutligen med att få Bahá’u’lláh ytterligare bannlyst efter tio år i Baghdad. Genom samarbete mellan den persiska och den ottomanska regeringen beordrades Bahá’u’lláh av sultanen till Konstantinopel. Kvällen innan avresan förkunnade Han för Sina följeslagare, utanför staden, Sin ställning som “Den som Gud kommer att uppenbara” som Báb hade utlovat. Efter fem månader i det ottomanska rikets huvudstad lyckades Hans fiender få Honom bannlyst ytterligare, nu till Adrianopel, en stad som Bahá’u’lláh kallade “det avlägsna fängelset”. Här uppnådde Hans Uppenbarelses sol zenit. Inför hela världen förkunnade Han nu Sitt budskap.

Efter att ha utstått fem år av lidanden i denna stad bannlystes Bahá’u’lláh slutligen till fängelsestaden Akka. De sista tjugofyra åren av Sitt liv tillbringade Bahá’u’lláh dels i Akka, dels på den omgivande landsbygden. Lidandet Han fick utstå under de första nio åren av Sin fångenskap bakom Akkas murar vår så svåra att Bahá’u’lláh kallade platsen för det “största fängelset” trots att Han redan tidigare hade suttit i kedjor och bojor.