Bahá’u’lláh
Bahá'u'lláh anlände till Baghdad den 8 april 1853 efter att tillsammans med sin familj ha färdats från Iran under tre månader i kallaste vinter. Nedanstående berättelser återger Hans tioåriga vistelse där, vilken inkluderade en period av isolering som varade från april 1854 till mars 1856. Han levde under den tiden som en dervish i Sulaymáníyyih i Kurdistán.
Familjens
situation i Baghdad
Bahiyyih Khanum, det Största heliga lövet,
omnämnde vid ett tillfälle hur deras situation var i Baghdad. Beroende
på umbäranden och fångenskkapen var min mor vid bräcklig
hälsa men måste ändå arbeta över sin förmåga.
Min Far var mycket sorgsen över hennes tillstånd, och ibland hjälpte
Han till med matlagningen - såväl före som efter Hans vistelse
i Sulaymaniyyih. Min farbror, Aqay-i-Kalim, var och vår hjälpare och
stöd under alla omständigheter.
(Blomfield, sid 47 ur Furutan sid.17)
"Vi
utsträckte vårt beskydd"
Mirza Muhammed-Taqi, en av Babs
tidiga lärjungar och en person med högt anseende i Nayriz blev så
illa slagen och torterad efter den andra pogromen i Nayriz att han knappast kunde
röra sig. På något sätt lyckades han ändå släpa
sig till utkanten av Nayriz innan sjönk ihop på marken som en livlös
och somnade. Det här är historien som han själv har berättat:
Medan
jag sov drömde jag om den Välsignade Skönheten. Även om jag
aldrig hade sett Honom var jag ändå säker på att det var
Han och att Han var i Baghdad. Han sade dessa ord till mig: 'Trots de skador som
man överröst Dig med utsträckte Vi vårt beskydd att du måtte
överleva. Var inte sorgsen och kom till Mig i Baghdad'. - 'Men jag har inga
pengar, svarade jag, inte heller kan jag stå på mina fötter.
- 'Litar du på Gud?' var hans fortsatta ord, till vilka jag svarade att
jag har alltid litat på Gud.'
I detta ögonblick vaknade jag,
och till min stora häpnad fick jag se att en karavan hade slagit läger
vid stranden till den flod vid vilken jag sovit. Det visade sig vara pilgrimer
på väg till Karbila, varav många hade kommit till fots från
Kirman.
Någon kom ut ur ett tält och till min stora förvåning
kom rakt fram till mig och bad mig följa honom. Överväldigad av
häpnad förblev jag som fastvuxen på stället. Han upprepade
sina ord.
Jag följde honom och vi gick in i tältet. Där
såg jag att flera personer passade upp på en person av slående
utseende. Som ett tecken av respekt för mig, reste han sig och placerade
sedan mig närmast honom själv. 'Under natten' berättade han', drömde
jag att Imam Husayn hade anförtrott i mina händer en person med samma
utseende och anletsdrag som jag kan se hos dig , och han sa åt mig, 'Denne
pilgrim är min gäst. Han skall följa med dig till Karbila. "
Således är du min gäst ända till Karbila.'
Så
utan de vanliga presentationsformaliteterna tog denne förnäme gentleman
med sig mig och anmärkte ofta: Imamen har lett dig till mig och har understrukit
att du skall visas yttersta gästfrihet.' När vi kom fram till Baghdad
sa jag åt honom, 'Det är här som vi skiljs.' Han svarade att jag
skulle göra honom sällskap ända till Karbila, men jag förklarade
att 'samma välsignade Personlighet som anförtrodde mig i din omvårdnad
kom till mig i en dröm och inbjöd mig att komma till Baghdad. Därför
kommer jag att stanna här och vill inte fortsätta resan till Karbila.'
Min gäst blev alldeles blek i ansiktet när han hörde dessa ord, och på ett urskuldande sätt svarade han: För att vara sanningsenlig, så bad mig Imam Husayn att ta med mig dig till Baghdad. Med den yttersta vänlighet tog han sedan avsked. När jag inträdde i Bahá'u'lláhs närvaro kände jag igen Honom som samma heliga Personlighet som jag hade sett i min dröm och jag överröstes av hans gränslösa nåd. (Nabil - ur Furutan, sid. 18) (1)
(1) Senare uppenbarades "Skriften till tålamodet" till denne Muhammed-Taqi. Han gick bort i Adrianopel under Bahá'u'lláhs sista dagar av Sin vistelse i den staden.
Detta är ogranskat material. Boken Nabil's Narrative som handlar om denna period kan du köpa från Bahá'í-förlaget AB.