Bahá'u'lláh föddes den 12 november 1817 i Teheran. Hans egentliga namn var Mírzá Husayn 'Alí, son till en högt ansedd och mycket rik adelsman med nära anknytning till shahens hov. Trots de ytterst privilegierade förhållanden under vilka Bahá'u'lláh växte upp, visade Han själv inget intresse av ett liv i överflöd. Han var besatt av stark kärlek till rättvisa och lämnade hovets lyxliv för att hjälpa förtryckta och nödlidande människor. Redan som barn visade Bahá'u'lláh en förunderlig visdom och kunskap, trots att han - liksom var brukligt i adliga familjer på den tiden - aldrig gick i skola. Vid knappt 18 års ålder gifte sig Bahá'u'lláh med ´Asíyih Khánum, dotter till en adelsman som också hade mycket stora rikedomar. Det sades ibland att inte ens denna omfattande gemensamma förmögenhet kunde överleva den generositet Bahá'u'lláh visade såväl hög som låg.

Erkännandet av Báb
Bahá'u'lláh var 27 år då Báb tillkännagav sin gudomliga kallelse och förorsakade en chockvåg som skakade det persiska samhället i grunden. En av de första att erkänna Báb var Bahá'u'lláh själv. Det var en av Bábs lärjungar, Mulláh Husayn, som överlämnade en av Bábs skrifter till Bahá'u'lláh. Efter att ha läst endast ett kort stycke ur denna skrift, erkände Han Báb som den nye Gudsprofeten.

Det svarta hålet
Som ett led i förföljelserna av bábíerna, arresterades Bahá'u'lláh och kastades, två år efter Bábs martyrdöd, i en fruktad fängelsehåla i Teheran. Detta ohyggliga fängelse var egentligen en torrlagd underjordisk vattenreservoar som därför låg helt under jord och saknade såväl fönster som sanitära inrättningar. Det var i detta hemska fängelse, känt som "det svarta hålet", som Bahá'u'lláh genom en mystisk upplevelse blev medveten om sin gudomliga kallelse, varom Han berättar:

"Under de dagar jag kastades i fängelse i Teheran, trots att den plågsamma vikten av kedjorna och den ruttna stanken inte tillät mig mycken sömn, kände jag dock under dessa få ögonblick av slummer som om någonting flöt från min hjässa ned över bröstet, liksom ett mäktigt flöde som besinningslöst störtar sig ned till jorden från toppen av ett mäktigt berg. Varje lem i min kropp sattes som ett resultat härav i brand. Vid sådana tillfällen reciterade min tunga, vad ingen människas öron kunde bära att höra."

Landsförvisad till Baghdad
Under tiden i "det svarta hålet" kallades varje dag den ene efter den andre av Bahá'u'lláhs medfångar upp för att dödas under grymma och avskyvärda former. Avsikten var att även Bahá'u'lláh skulle avrättas. Av olika skäl blev emellertid Bahá'u'lláh, efter att ha plundrats på hus och ägodelar, i stället landsförvisad till Baghdad. Där samlades snart en skara av Bábs lärjungar runt Bahá'u'lláh, som tog sig an uppgiften att förnya och stärka gemenskapen bland dessa. Det lilla bábi-samfundet växte därmed inte bara i antal utan också i anseende och respekt.

Uppenbarandet av viktiga böcker
Trots att Bahá'u'lláh under sin tid i Baghdad inte offentliggjorde sin ställning som Gudsmanifestation, uppenbarade Han under denna period några av sina viktigaste böcker, som Förborgade Ord och Kitáb-i-Íqán (Visshetens Bok). Förborgade Ord är en samling inspirerande verser för den individuella själens vägledning. I Kitáb-i-Íqán förklarar Bahá'u'lláh, med många referenser till både Bibeln och Koranen, hur religionerna fortskrider som en serie gudomliga uppenbarelser. Han ger förklaringar till många profetior och svårtolkade symboler i dessa heliga böcker.

Förklarade sig vara Guds budbärare
Bahá'u'lláhs växande inflytande och anseende ledde till förnyade intriger från Hans fiender bland de persiska religiösa ledarna. Man drog sig inte ens för att leja mördare för att ta Hans liv. De ständiga intrigerna ledde slutligen till att Bahá'u'lláh år 1863 av sultanen blev anmodad att bege sig till Konstantinopel. Innan Bahá'u'lláh anträdde färden till Konstantinopel, begav Han sig tillsammans med en skara följeslagare till en trädgård i utkanten av Baghdad, sedermera kallad Ridván-trädgården där Han inför sina närmaste förklarade sig vara den Gudsprofet som förutsagts av Báb. ”Ridván” betyder paradis.

Uppfyllda profetior
Den världshistoriska betydelsen av denna händelse, som firas som helg (21 april - 2 maj) av bahá'íer runt hela världen (Ridvánhögtiden), framgår av att Bahá'u'lláh inte bara gör anspråk på att uppfylla de profetior som givits av Báb, utan även profetiorna i alla de stora religionerna beträffande en Gudsuppenbarare som skall förverkliga ett fredsrike på jorden. Detta mäktiga anspråk formulerar Bahá'u'lláh sålunda:

"Den uppenbarelse, som sedan urminnes tider har hälsats som alla Guds Profeters avsikt och löfte och Hans sändebuds mest omhuldade önskan, har nu i kraft av den Allsmäktiges genomträngande vilja och på Hans oemotståndliga befallning blivit uppenbarad för människorna. Ankomsten av en sådan uppenbarelse har förkunnats i alla de heliga Skrifterna."

Bahá'u'lláh förklarar att Han är den: "...som i Gamla Testamentet har kallats Jahve, som i Evangeliet betecknats som Sanningens Ande, och i Koranen hälsats såsom det Stora Tillkännagivandet." Med särskild hänsyftning på kristendomen har Han även sagt: "Ni som följer Evangeliet, se portarna till Himmelen har slagits upp. Han som uppsteg till den är nu kommen … Fadern har kommit. Det som ni utlovats i Guds rike har uppfyllts. Detta är det Ord som Sonen dolde, när Han sade till dem som var omkring Honom, att de inte då kunde bära det … Sannerligen, Sanningens Ande är kommen, att leda er till hela sanningen."

Anspråket på att samtidigt uppfylla profetior i alla de stora religionerna innebär naturligtvis att Bahá'u'lláh ger dessa profetior en tolkning som i många avseenden skiljer sig från de olika tolkningar som förekommer inom dessa religioner.

Till europeisk mark
Bahá'u'lláh avreste med sin familj och sina följeslagare under eskort i karavan till Konstantinopel. Han avstod emellertid från att söka gunst hos sultanen, vilket hans fiender använde emot honom. Efter fyra månader ledde fiendernas intriger till att Han förvisades till Adrianopel (nuvarande Edirne) i den europeiska delen av Ottomanska riket. Härigenom kom nu för första gången i historien en Gudsmanifestation att beträda europeisk mark.

Proklamation till regenter
Under vistelsen i Adrianopel började Bahá'u'lláh att offentligt proklamera sin mission genom en serie brev till den dåtida världens härskare. Det viktigaste i denna serie brev kallas Skriften till Konungarna. I ett avsnitt av denna skrift vänder sig Bahá'u'lláh till sultanen, som förvisat Honom, i dessa mäktiga ordalag: "Lyssna, o konung, till talet från Honom som säger sanningen, Han som inte ber dig att gottgöra Honom med de ting Gud har valt att skänka dig, Han som ofelbart vandrar den raka vägen...Efterlev Guds bud, o konung, i ditt hjärtas innersta och med hela din varelse och vandra inte på förtryckarens stigar...Överskrid inte måttlighetens gränser och behandla dem rättvist som tjänar dig. Tilldela dem efter deras behov och inte till en omfattning som kan göra det möjligt för dem att samla rikedomar åt sig,... och bli räknade bland de överdådiga. Behandla dem med orubblig rättvisa så att ingen bland dem må vare sig lida nöd eller bli övermätta på lyx. Detta är inget annat än uppenbar rättvisa...Frukta suckarna från de fattiga och de i hjärtat uppriktiga ... De är sannerligen dina skatter på jorden."

Drottning Victoria
En av de monarker till vilka Bahá'u'lláh riktade sig var drottning Victoria i England. I brevet till henne påtalar Bahá'u'lláh behovet av nedrustning och kollektiv säkerhet för att en enad värld skall kunna skapas: "Försonas inbördes så att ni inte längre behöver några rustningar utom i mån av att skydda era områden och välden. … Var förenade, o jordens konungar, ty därigenom stillas tvedräktens stormar mellan er, och era folk finner ro, om ni är bland dem som förstår. Skulle någon bland er gripa till vapen mot någon annan, res er då alla mot honom, ty detta är intet annat än uppenbar rättvisa."

Dessvärre lyssnade inte härskarna på Bahá'u'lláhs råd, men bildandet först av Nationernas Förbund och sedermera av Förenta Nationerna, ses av bahá'íer som viktiga steg i riktning mot global styrelse.

Sista landsförvisningen
Bahá'u'lláhs offentliggörande av sin ställning ledde till nya intriger mot honom, vilket resulterade i att han blev landsförvisad ännu en gång. I denna sista förvisning, år 1868, sändes Bahá'u'lláh med familj och närmaste följeslagare till en straffkoloni i utkanten av det Ottomanska Riket - till 'Akká i Palestina.

Ankomsten till Palestina
Genom Bahá'u'lláhs ankomst till Palestina, nuvarande Israel, kom detta att bli det Heliga Landet inte bara för judar, kristna och muslimer, utan även för bahá'íer. Uppfyllandet av viktiga profetior i Gamla Testamentet, som är en helig bok för både judar, kristna och muslimer, kan därmed förknippas med bahá'í-religionen. Bland annat finns en intressant koppling till bahá'í-religionen på så sätt att dess födelseår, 1844, ur viss aspekt innebar inledandet av judarnas återvandring till Palestina. Det var nämligen detta år som den turkiska regeringen utfärdade det så kallade toleransediktet, genom vilket judarna inom det Ottomanska rikets domäner, vari Palestina ingick, försäkrades skydd mot förföljelser. Härigenom blev det möjligt för judar att bosätta sig i Palestina.

Fångenskap i ‘Akká
När Bahá'u'lláh anlände till det Heliga Landet år 1868, var 'Akká en turkisk straffkoloni, en befäst stad, omgiven av en massiv stenmur och bevakad av soldater. Bahá'u'lláh kallade denna den värsta förvisningsorten för "Det Största Fängelset". Under de två första åren var Bahá'u'lláh och Hans familj och följeslagare inspärrade i ett stort fängelse under mycket svåra förhållanden. Bahá'u'lláhs andliga utstrålning, majestätiska hållning och ädla karaktär kom efter hand att påverka alla, höga som låga, inklusive fångvaktare och myndighetspersoner. Detta ledde till att de rigorösa bestämmelserna efter hand kom att tillämpas i allt mindre grad.

Kitáb-i-Aqdas
År 1873 uppenbarade Bahá'u'lláh sin viktigaste bok - Kitáb-i-Aqdas (Den Heligaste Boken). Denna bok innehåller de flesta lagarna för det framtida världssamhälle som förutsågs av Bahá'u'lláh. Efter att ha vistats nio år inom 'Akkás murar hade förhållandena gradvis förbättrats så mycket, att det till slut blev det möjligt för Honom att bosätta sig på en egendom, kallad Bahjí, utanför 'Akká. Där tillbringade han sina sista år innan Han gick bort den 29 maj 1892. Fastän Han fortfarande var en fånge och levde ytterst enkelt, åtnjöt Han nu en respekt och ett anseende, som fick högt uppsatta personer från när och fjärran att besöka Honom för att ta del av Hans visdom.

Besök av västerlänningar
En av de få västerlänningar som hade förmånen att personligen träffa Bahá'u'lláh var professor E.G. Browne, en framstående orientalist från Cambridge. Från hans besök i Bahjí 1890 har vi följande beskrivning av Bahá'u'lláh:

"Jag befann mig i ett stort rum, i vars bortre ände stod en låg divan, medan två eller tre stolar var placerade på den sida som var mitt emot dörren. Även om jag dunkelt anade vart jag var på väg och vem jag skulle få se … förflöt en eller två sekunder innan jag med hjärtat bultande av undran och vördnad blev klart medveten om att rummet inte var tomt. I hörnet där divanen mötte väggen satt en underbar och vördnadsbjudande Gestalt, som bar en huvudbonad av filt av det slag, som av dervisher kallas táj (krona), men av ovanlig höjd och form, kring vars nedre del en liten vit turban var virad. Det ansikte jag såg kan jag aldrig glömma, fastän jag inte kan beskriva det. Dessa genomträngande ögon tycktes läsa ens innersta, kraft och myndighet vilade över den breda pannan, medan de djupa rynkorna i panna och ansikte antydde en ålder, vilken det kolsvarta håret och skägget, som i sin yppighet föll nästan ned till midjan, syntes förneka. Onödigt att fråga i vems närvaro jag befann mig, när jag bugade mig för En som är föremål för en tillgivenhet och kärlek som kungar kunde avundas och kejsare förgäves eftertrakta!"