I en tid når idéer om tolerans, människors lika värde och broderskap började formuleras i Europa, föddes också tanken på ett nytt universalspråk. Drömmen om lingua universalis finner vi hos 1600-talstänkare som Bacon, Comenius och Leibniz och senare på 1700-talet hos de franska encyklopedisterna.
Hundratals lingvister har sedan dess varit sysselsatta med att skapa konstgjorda språk. Inget av dessa projekt blev dock mer än lösa skisser. Endast esperanto, skapat av en amatörlingvist och ögonläkare, Ludwik Lazar Zamenhof, blev verklighet och har lyckats få en tämligen bred internationell spridning.
Idén om ett neutralt världsspråk föddes hos den unge Zamenhof under hans uppväxt i den polska staden Bialystok nära gränsen till Litauen. Staden, med sin polsk-, jiddisch-, litauisk- och rysktalande invånare, var i slutet av 1800-och början av 1900-talet en etnisk häxkittel där kulturella, religiösa och inte minst språkliga olikheter var en ständig källa till ömsesidig misstänksamhet och fiendskap. Zamenhof ville skapa ett nytt, universellt språk som skulle desarmera sådana konflikter.
Esperanto (som betyder "en som hoppas") ingick i hans större idésystem som skulle utgöra grunden för en gemensam mötesplats - ett framtida idealsamhälle. I denna vision ingick också tanken om en etisk-religiös gemenskap, Homaranismo (från esperantoordet homarano, medlem av den mänskliga familjen). Varje individ skulle kunna bevara sitt nationella språk och ge uttryck för sina traditioner och sin religion - men de olika kulturerna, religionerna och folkgrupperna skulle mötas på "neutral mark", med esperanto som en förenande bro. I politiska termer talade Ludwik Zamenhof - långt före sin tid - om Europas förenta stater.
När han dog 1917 hade miljoner redan dödats i Europas skyttegravar. Och ändå skulle första världskriget visa sig bara vara ett förspel till vad som skulle komma två decennier senare. Men hos familjen Zamenhof rådde esperanto - ett obrutet hopp om människan, verkligheten till trots.
Dottern Lidia tog på sig uppgiften att fortsätta sin fars arbete för en förenad mänsklighet och ett universellt världsspråk. Men hennes främste inspirationskälla var inte längre Bialystoks konfliktladdade språkförbistring utan en ung religiös rörelse, bahá'í, grundat så långt man kan komma från en östeuropeisk gettomiljö: i den persiska staden Shiraz. Inte nog med det - hon skulle komma att bli en av denna religions allra främsta uttolkare.
Det är en osannolik, rörande och till slut tragisk historia som Wendy Heller berättar i biagrofin "Lidia. Daughter of Esperanto".
Lidia Zamenof var yngst av Ludwigs tre barn. Hon växte upp i ett sekulariserat judiskt hem. I den mån religiösa inslag förekom tog de fasta på judendomens universalistiska aspekter, sådana som - tillsammans med andra religioners kärna - skulle kunna ingå i en gemensam världsreligion. Hennes far förespråkade en i grunden reformerad judendom som lyfte fram dess allmängiltiga, etiska lära samt idén om en enda Gud för hela mänskligheten. Allt annat var yta och påbyggnad skapad av människan, folklore och traditioner som kunde reformeras bort - inte minst för att föregå med gott exempel för andra religioner. "Vi skulle då upptäcka att essensen i alla religioner är densamma", skrev Zamenhof.
För Lidias del var även detta för mycket av konfessionalism; hon deklarerade sig tidigt som ateist.
När hon, 21 år gammal, sommaren 1925 satte sig på tåget från Warszawa till Genève för att delta i en esperantokongress kunde hon inte ana att de närmaste veckorna skulle förändra hennes liv.
Under esperantokongressen inbjöds deltagarna till en serie föreläsningar, en av dem var en presentation av den i Europa tämligen okända religiösa rörelsen bahá'í, som instiftades 1863 av den från Persien landsförvisade väckelsepredikanten Bahá'u'lláh i Baghdad. Rörelsens amerikanska företrädare Martha Root beskrev bahá'í som "religionernas esperanto". Det fanns många paralleller mellan Zamenhofs och Bahá'u'lláhs tankar. Båda talade om en enad värld - mänsklighetens or religionernas enhet: "Mänsklighetens enhet betyder att alla människor är som löven på Den Endes träd." Och båda betonade vikten av att främja ett gemensamt språk för hela mänskligheten.
Senare på hösten reste Martha Root till Warszawa där hon tillbringade en tid tillsammans med Lidia. Deras samtal rörde alltmer Bahá'u'lláhs lära. Visserligen hade Lidia deklarerat sig vara ateist men det fanns något i bahá'í som måste ha berört henne. Hon kände igen sin fars idé om Homaranismo, en etisk gemenskap som förenade de olika religionernas innersta budskap. Bahá'í framstod som ett uttryck för samma tanke. Men medan Ludwig Zamenhof aldrig gjorde anspråk på att ha grundat en ny religion, tyckte sig Lidia uppfatta att "Bahá'u'lláhs lära inbegrep en andlighet som bara kunde tillskrivas en gudomlig inspiration". Hon blev själv överraskad över att det var något som tilltalade henne. Det räckte som en trosbekännelse - hon blev bahá'í.
Tre år senare, 1928, när världens esperantister höll kongress i Antwerpen var Lidia hedersordförande vi bahá'í-sessionen, som vid det här laget blivit ett återkommande arrangemang vid espreantokongresser. En persisk delegat rapporterade om att bahá'í-efterföljare i hans hemland öppnade allt fler skolor och att esperanto spreds i hela Persien i samma takt som bahá'í-rörelsen vann allt fler anhängare.
Lidias två världar tycktes kunna mötas - hennes fars esperantoarv, som hon gjorde till sin livsuppgift att förvalta, och den nyvunna andligheten i bahá'í-gemenskapen.
Men hennes ställningstagande var kontroversiellt inom esperantorörelsen. Det hade länge pågått en intern diskussion om dess övergripande mål. Mot dem som ansåg att spridningen av ett internationellt språk var ett mål i sig stod de som menade att esperanto måste ses som ett medel i arbetet för ett enande av folk och nationer. Når Zamenhof presenterade sitt program för Homaranismo protesterade många mot att en lingvistisk revolution påtvingas en filosofisk och ideologisk riktning. Hans dotter gick ännu längre och hennes öppna ställningstagande för bahá'í väckte starka reaktioner. Inte minst i hennes hemland Polen, där majoriteten av esperantorörelsens medlemmar var judar och där många polacker redan tidigare med misstänksamhet betraktade en rörelse som de uppfattade som alltför internationalistisk och alltför kosmopolitisk (ofta synonymt med "för judisk"). Att esperanto nu skulle förknippas med en okänd religion med rötter i Persien och sin heligaste kultplats i Palestina, var för mycket även för dem som gärna i andra sammanhäng talade esperanto om folkens gemenskap.
Lidia var dock orubblig i sin nya tro och övertygelse. Hon började översätta bahá'í-litteratur, bland annat Bahá'u'lláhs skrifter, men även författa egna texter som förklarade och kommenterade bahá'í-läran. 1930 reste hon till Palestina på en pilgrimsresa till bahá'íernas heliga platser i Haifa och 'Akká.
I en av sina essäer skrev Lidia Zamenhof: "Enligt bahá'í finns ingen ondska, ty skulle det vara möjligt att föreställa sig en kraft mäktig nog att stå mot alltets Skapare? Det vi kallar ondska är bara avsaknad av det goda, såsom mörker är avsaknad av ljus." Dessa ord skulle ha kunnat formuleras av hennes sekulariserade far, som aldrig gav upp hoppet om människans goda vilja, men också av hennes judisk-ortodoxa förfäder, som skulle hänvisat till en likalydande Talmudvers.
I tidskriften Pola Esperantisto skrev hon: "Det stora kriget dödade inte bara miljoner människor, det har också förgiftat miljoners sinne och återupprättat den primitiva blinda kulten av styrka och tron på att makten ger rätt." Detta skrev hon i mitten av 1930-talet när Europa var på väg mot ett nytt världskrig med ännu fler offer och varken esperanto, Homoranismo eller bahá'í kunde förändra det.
Även esperantorörelsen berördes av tidens anda. I tyskland tog nazitrogna medlemmar i Esperantoförbundet kontroll över organisationer och uteslöt dess judiska medlemmar. Snart upplöstes förbundet med samma motivering som Stalin använde för att förbjuda esperanto i Sovjet: "Esperanto är den internationella judendomens redskap."
Efter Österrikes Anschluss till Nazityskland våren 1938 skrev Lidia: "Är det möjligt att det stora Dramat redan har börjat? Mer än någonsin måste vi i denna stund vända oss till Bahá'u'lláh… Det annalkande kriget, som är oundvikligt, kommer att tysta Europas esperantister, därför måste Amerikas samideanoj (meningsfränder) ta upp kallelsen."
När nationalistiska stämningar i hela Europa gjorde det omöjligt att predika doktor Zamenhofs vision och Bahá'u'lláhs lära reste hon till USA på inbjudan av amerikanska esperantorörelsen.
Det visade sig dock snart att hennes förhoppningar om att i Amerika rädda vad som kunde räddas av hennes fars esperantodröm inte hade någon verklighetsanknytning. Inte ens bahá'í-fränder i USA förstod varför engelskan inte skulle duga som framtidens världsspråk. Och när tiden för att Lidias uppehållsvisum skulle gå ut fanns det inte många som var villiga att hjälpa henne mot immigrationsmyndigheternas utvisningsbeslut.
Den 29 november 1938 gick hon ombord på den polska kryssaren "Pisudski" på väg till Gdynia. Knappt tio månader senare ockuperades Polen av tyska trupper. Ett år senare, den 16 november 1940, inrättades gettot i Warszawa. Dagen innan besökte en polsk esperantist, Josef Arszenik, Lidia i hennes hem innanför de murar som höll på att byggas. Han erbjöd henne hjälp att gömma sig på den "ariska" sidan. Hon vägrade. "Jag vill inte utsätta dig för fara. Jag kommer att dö och vill stanna med mitt folk… Jag är bahá'í och kommer att dö som bahá'í", var enligt Arszenik Lidias sista ord innan de skiljdes åt.
I slutet av 1942 fördes Lidia Zamenhof, 38 år gammal, till dödslägret Treblinka. Där mördades hon - som en av sex miljoner judar, och en av tre bahá'í-trosbekännare i hela Polen.
Jackie Jakubowski: Essä i Dagens Nyheter, lördag 21 juli 2007
Jackie Jakubowski är kulturskripent och chefredaktör för Judisk Krönika.