Själen, vilken härstammar från den andliga verkligheten och inte den materiella, förstörs inte när människans kropp dör. Själen är förbunden med kroppen under människans jordeliv på samma sätt som ljuset reflekteras i en spegel. Skulle spegeln förstöras, så fortsätter ändå ljuset att lysa. Varje själ börjar att existera i samband med befruktningen, och får då sin unika individuella skapelse i detta livet. Det är nödvändigt för själen att leva sig igenom det materiella, fysiska livets erfarenheter.
Det är i vår existens här i världen som människan har möjligheten att utveckla sin egen andliga kapacitet, att förverkliga sitt sanna jag och bli en sannfärdig, älskande och generös människa. Det är just sådana egenskaper som vi behöver för att uppleva vad verklig lycka är i detta livet, men också i livet efter döden. Dessa kvaliteter är nödvändiga att ha efter det att vi har lämnat det fysiska livet, på samma sätt som ett foster utvecklar ögon, öron, händer och ben i livmodersstadiet.
Fostret har i det stadiet ingen användning för sina organ, med det kommer att födas handikappad till den här världen om dessa inte skulle utvecklas. Själens tillvaro efter döden är lika skild från det liv vi känner, som fostrets tillvaro är i mammans livmoder jämfört med livet utanför. När själen har befriats från sitt kroppsliga hölje, precis som när en fågel bryter burens galler, kommer den att fortsätta utvecklas och närma sig den yttersta, icke materiella, gudomliga verkligheten.
Våra framsteg i nästa existens kommer att bero på de ansträngningar som vi har gjort i detta livet. Kroppens död är alltså inget att frukta utan snarare välkomna som födelseögonblicket till ett större och helare liv. Att livet fortsätter att existera efter det vi kallar död, innebär dock inte att själen kommer tillbaks till den materiella världen. Idén om reinkarnation eller själavandring finns således inte inom bahá'í-läran.