Religiös enhet
"Människan
måste älska ljuset från vilken horisont det än uppgår. Hon måste söka sanningen
från vilken källa den än leder sitt ursprung." Den verkliga stötestenen för upprättandet
av religiös enhet har varit att varje världsreligion hävdat att dess grundare
ägt ett visst mått av slutgiltig auktoritet. De troende menar att just deras religion
är unik och den ojämförligt mest utvecklade och sanna av alla världens religioner.
Detta har sin grund i feltolkning av den symboliska innebörd som religionsgrundarna
nedlagt i sina ord.
Bahá'í-uppfattningen är den att Gud - den ofattbara
kraft som är ansvarig för hela skapelsen - leder och bistår mänskligheten genom
att med vissa tidsintervaller utse och inspirera en människa.
Denne,
religionsgrundaren eller Gudsmanifestationen, har besjälats att utföra tre livsverk:
att återställa de eviga andliga sanningarna, som den gyllene regeln, vilken återfinns
inom de flesta religioner; att uppenbara lagar och sociala principer vilka är
anpassade till de skilda behov varje tidsepok har att i världen utlösa en andlig
kraft, ofattbar men mycket mätbar i sina verkningar, vilken slutligen får miljontals
människor att lystra till religionsgrundaren och hans läror samt att erkänna bådas
gudomliga ursprung, vilket möjliggör för den nya religionen att bli huvudimpulsen
till nästa periodiska uppsving i civilisationen.
Religiös sanning är
inte absolut utan relativ i förhållande till den epok och den tidpunkt då den
uppenbaras. Varje princip och varje lag som en gudsmanifestation ger mänskligheten
är en överföring till termer relevanta och tillämpliga för en viss tidsålder och
dess förhållanden, sanningar och egenskaper som i sitt absoluta är inneboende
i Gud.
Allt eftersom människan går framåt och hennes fysiska, intellektuella
och andliga horisonter vidgas, uppenbaras mer och mer av sanningarna och egenskaperna.
Ingen gudsmanifestation har någonsin kommit till mänskligheten och sagt att det
budskap han delger världen är hans eget påfund.
Genom att acceptera alla
de tidigare religionsgrundarna - Krishna, Buddha, Zarathustra, Moses, Jesus och
Muhammed - som fullt likvärdiga i deras ställning som Gudsuppenbarare, och genom
att erkänna deras religioner som verkliga och sanna uttryck för Guds budskap,
försonar bahá'i-tron grundbegreppen inom dessa trosriktningar, utan att fordra
ett förkastande av lojaliteten mot någon av grundarna eller tron på hans gudomlighet.
De stora olikheterna i deras läror, som de uppfattas idag, kan förklaras
genom de förändringar som gjorts av efterkommande budbärare för att tillgodose
samhällets skiftande krav, och genom det faktum att många av de nu gällande lärorna
inom kyrkorna inte härstammar från religionsgrundarens ursprungliga ord utan från
senare tillagda dogmer och tolkningar.
