Báb

Báb lärde att en ny tidsålder av mänsklig enhet och framsteg var nära förestående. Hans huvuduppgift var att bereda vägen för en Gudsmanifestation med ett ännu mäktigare budskap, Bahá’u’lláh, som skulle ange riktlinjerna för den nya utvecklingen mot en enad värld. Báb spelar således en liknande roll i förhållande till Bahá’u’lláh som Johannes döparen i förhållande till Kristus. En viktig skillnad är dock att Báb är en självständig Gudsmanifestation, varför hans skrifter - liksom Bahá’u’lláhs - anses vara heliga skrifter.

Sökare

Vid 1800-talets mitt fanns över hela världen människor som sökte efter förnyelse av sin religion. Kristenheten präglades av väckelserörelsen. Sökargrupper från bland annat Dalarna som färdades till Jerusalem (skildrat av bland annat Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem), tyskar som bildade koloni vid Karmelbergets fot och adventistiska rörelser i USA är kända exempel på detta.

Inom islam fanns det en känd rörelse med säte i Karbila, ledd först av Shaykh Ahmad och därefter av Siyyid Kazim. Då den sistnämnde låg för döden år 1843 uppmanade han sina anhängare att inte bilda ett samfund utan att de, var och en, skulle bege sig ut i världen för att leta efter den utlovade. Den förste som fann Báb, Mullá Husayn, var en av de lärjungar som inspirerats av Siyyid Kazim. Han hade efter 40 dagars bön och meditation själv funnit vägen till Shiraz i södra Persien och där nått fram till Báb.

Inom någon månad hade ytterligare sjutton sökare oberoende av varandra nått fram till Báb och funnit den nya religionen. Denna första skara anhängare, som fick titeln ”den levandes bokstäver”, bestod av unga människor, några av dem tidigare präster inom islam.

En av Bábs lärjungar var Tahirih, en berömd kvinnlig poet, uppskattad för sitt intellekt och sin höga moral. Då hon kastade sin slöja, symbolen för kvinnans underkuvade ställning, blev till och med hennes medtroende bestörta. ”Förbi är fruktans och underkastelsens dagar för Guds varelser”, ljöd hennes ord. Detta skedde i Badasht, Iran, år 1848 - nästan samtidigt som det första Konventet för kvinnors rättigheter hölls i New York. Tahirih led martyrdöden för sin tros skull, år 1852. Innan avrättningen sade hon: ”Ni kan döda mig så snart ni önskar, men ni kan inte stoppa kvinnornas frigörelse.”

I ett tal till dessa lärjungar, sa Báb: ”O, Mina älskade vänner! Ni är bärarna av Guds namn i denna dag. Ni har utvalts till Hans mysteriers skattkammare. Det tillkommer var och en av er att uppenbara Guds egenskaper och att genom era gärningar och ord vara tecknen på Hans rättfärdighet, Hans makt och Hans härlighet.”

Bábs framträdande

Báb och hans lärjungar påbörjade ett omfattande arbete för att sprida budskapet. De reste till städer över hela Persien och talade med människor, såväl hög som låg. Báb själv reste till islams religiösa centrum Mekka och informerade stadens ledare, sharifen, om den nya religionen. Tiotusentals människor omfamnade det nya budskapet och anslöt sig till den nya tron.

Detta uppfattades som ett allvarligt hot mot den etablerade ordningen och att de religiösa och politiska ledarna iscensatte grymma förföljelser av Báb och Hans anhängare. En av shahens främsta religiösa rådgivare skickades iväg för att undersöka Bábs profetiska anspråk. Detta ledde dock till att han själv omvändes och blev en av Bábs ledande förespråkare och sedermera avrättad för sin tros skull.

Báb förklarade, både muntligt och i skrifter, att efter honom skulle ”Den till vilken alla skall vända sig” framträda inom några få år. Báb gav de troende uppdraget att de då skulle igenkänna honom och följa honom.

Fångenskap och martyrskap

Kungen och stora delar av landets prästerskap slöt sig samman för att motarbeta Báb och det budskap som hade inspirerat hela landet. Báb arresterades av myndigheterna och offentligen utfrågad om sin lära. Han förklarade då öppet och otvetydigt sin profetvärdighet och grundade sina anspråk på verser i Koranen och profetior i shiaislams traditionella skrifter. Ingen av de närvarande höga religiösa ledarna förmådde att motbevisa Honom. Ändå fängslades Báb och fördes till ett otillgängligt fängelse i Irans norra bergstrakter.

Myndigheterna ville klippa av kontakten mellan Báb och hans anhängare, men dessa kom snart i en strid ström till det avlägsna fängelset. Báb fördes då till ett ännu mer avlägset och otillgängligt fängelse, men mönstret upprepade sig och snart hittade hans anhängare dit. När det blev uppenbart att dessa försök att hindra Bábs inflytande inte hade avsedd effekt beslöt man att avrätta honom. Báb avrättades den 9 juli 1850 genom offentlig arkebusering på torget i Tabriz. Ungefär 20 000 av hans anhängare avrättades också i landsomfattande förföljelser för sin nyvunna tro.

Med risk för sina egna liv skyddade Bábs anhängare hans kvarlevor och höll dem gömda fram tills de slutligen kunde jordfästas 1909. Idag omges Bábs kvarlevor av den vackra gravhelgedomen på Karmelbergets sluttning i Haifa, Israel. Bábs gravhelgedom utgör nu mittpunkten av Bahá’í-världens administrativa centrum. År 2008 upptogs Bábs gravhelgedom med omgivningar på UNESCOs världsarvslista på grund av sitt enastående universella värde.