Betrakta världen som en människokropp som...av skilda skäl har blivit hemsökt av svåra störningar och sjukdomar. -Bahá’u’lláh

‘Abdu’l-Bahá

‘Abdu’l-Bahá har en unik ställning som inte funnits i någon tidigare religionsordning. Han fick sin auktoritet av Bahá’u’lláh. Han bevarade enigheten i samfundet och spred bahá’í-tron till Europa och Nordamerika.

För att säkerställa enigheten inom samfundet utsåg Bahá’u’lláh skriftligen, i sitt testamente, sin äldste son ‘Abdu’l-Bahá (1844-1921) att efterträda Honom som överhuvud för bahá’íerna. Han instiftade ett förbund med de troende för att kanalisera de gudomliga krafter som utlösts genom den nya uppenbarelsen. Till centrum i detta förbund utnämnde Han ‘Abdu’l-Bahá. Detta innebar att ‘Abdu’l-Bahá förlänades gudomlig auktoritet som uttolkaren av Hans skrifter.

‘Abdu’l-Bahás unika roll

‘Abdu’l-Bahá, Bahá’u’lláhs äldste son, föddes samma natt, 23 maj 1844, som Báb kungjorde sitt uppdrag. Hans namn var Abbas Effendi, men det är under hans titel vi känner honom. ‘Abdu’l-Bahá betyder härlighetens tjänare och detta var det livsmål han hade – att tjäna sin älskade far och mänskligheten. Från tiden som barn delade ‘Abdu’l-Bahá sin fars lidanden och fanns i hans närhet för att underlätta Bahá’u’lláhs, familjens och hans efterföljares liv.

En ung ‘Abdu’l-Bahá poserar för passfoto, Adrianopel 1868

Varje gång en gudsmanifestation framträtt och lämnat sitt budskap till mänskligheten har en stor utmaning uppstått när gudsmanifestationen gått bort: Vem ska de troende nu vända sig till för vägledning så att enigheten i den nya religionen kan bevaras? Bahá’u’lláh skrev tydligt i sitt testamente att ‘Abdu’l-Bahá var den som världens bahá’íer skulle vända sig till när han själv gått bort. Ett sådant skriftligt testamente, som kom att skydda de troendes enighet, har ingen tidigare gudsmanifestation lämnat efter sig.

Första steget för att kunna förstå vem ‘Abdu’l-Bahá var, är att studera hans liv. Hur betedde han sig? Vilka var hans vanor och hans prioriteringar? ‘Abdu’l-Bahá levde ett enkelt liv. Han bodde, åt och klädde sig enkelt. Han unnade sig få timmars sömn och arbetade hela sin vakna tid. Varje dag skrev han en mängd brev med svar på frågor från bahá’íer och sökare, men också mer generella texter som förklarade detaljer i hans fars lära och hur den skulle värnas och spridas.

‘Abdu’l-Bahá koncentrerade sig på att upprätthålla enigheten i samfundet, samt att lägga grunden för trons spridning, särskilt i Europa och Nordamerika. Alltsedan sin faders förvisning till Bagdad 1853 hade ‘Abdu’l-Bahá levt i landsförvisning eller fängelse. År 1908 gjorde de s.k. ”ungturkarna” revolution och sultanen i Ottomanska riket avsattes. I samband därmed utlystes amnesti för alla politiska och religiösa fångar, vilket också innebar att ‘Abdu’l-Bahá blev fri.

‘Abdu’l-Bahá i Clifton Guest House i Bristol, Storbritannien, september 1911

‘Abdu’l-Bahás resor till väst

Så länge ‘Abdu’l-Bahá var fånge, kunde sökare och bahá’íer besöka honom i begränsad omfattning i Heliga landet. Som fri man kunde han äntligen infria sin innerliga önskan att själv resa för att sprida sin fars budskap. Han gjorde en serie epokgörande resor till Nordafrika, Europa och Nordamerika. Resan varade från 1910 till 1913. Genom dessa resor lade han grunden för trons fortsatta spridning i väst. I spåren av dessa resor bildades lokala bahá’ísamfund runtom i världen.

‘Abdu’l-Bahá tillsammans med bahá’íer och andra gäster, Tyskland 1913

‘Abdu’l-Bahá hade omfattande kontakter och korrespondens med såväl hög som låg. Vid resor till Egypten, Frankrike, Ungern, Tyskland, Schweiz, Storbritannien, Ungern, Österrike, USA och Kanada gjorde han ett stort antal framträdanden och tog emot en ständig ström av besökare. Han mötte många av den tidens framstående personligheter, såsom Theodore Roosevelt, Alexander Graham Bell, Leo Tolstoy, Andrew Carnegie och Auguste Forel, och brevväxlade med flera av dem. Hans kontakter i Mellanöstern var omfattande och han träffade persiska och egyptiska kungligheter, liksom många palestinska religionsledare.

‘Abdu’l-Bahá vandrar hemåt på Haparsim Street i Haifa, Israel

‘Abdu’l-Bahá utstrålade ständigt glädje, trots svåra omständigheter. Han tog sig tid att bistå fattiga, sjuka och andra behövande i sin omgivning och när första världskriget bröt ut hade han byggt upp lager av livsmedel som han delade ut till dem som bäst behövde det. Palestina var ett brittiskt protektorat på den här tiden och ‘Abdu’l-Bahá adlades av de brittiska myndigheterna för detta sociala arbete.

‘Abdu’l-Bahás bortgång

‘Abdu’l-Bahá lämnade jordelivet 28 november 1921 i Haifa, Palestina/Israel. Vid hans begravning där i november 1921 deltog tusentals människor, inklusive ledande statliga funktionärer och representanter från olika religiösa samfund. ‘Abdu’l-Bahá ligger nu begravd i Bábs helgedom i Haifa.

Bábs helgedom i Haifa, Israel, där ‘Abdu’l-Bahá ligger begravd

För att säkerställa den fortsatta enigheten inom samfundet skrev ‘Abdu’l-Bahá, före sin bortgång 1921, ett testamente. I detta dokument utsåg han sin dotterson Shoghi Effendi (1897-1957) till sin efterträdare, bemyndigad uttolkare, och ”Guds saks beskyddare”, och gav riktlinjer för hur en framtida administration baserad på rådsförsamlingar skulle byggas upp. ‘Abdu’l-Bahá instiftade institutionen ”Nationellt Andligt Råd” och gav direktiv för hur medlemmarna i dessa ska välja bahá’í-samfundets högsta styrande organ ”Universella Rättvisans Hus”. Denna institution hade instiftats redan av Bahá’u’lláh och tillförsäkrats gudomlig ledning.

Shoghi Effendis inriktade sig på att praktiskt bygga upp bahá’í-trons administration och organisation, som bahá’íer ser som ett embryo till och ett mönster för ett framtida världssamhälle. Hans arbete lade grunden för Universella Rättvisans Hus som valdes första gången 1963. Det har sitt säte på Karmelberget i Haifa och är bahá’í-samfundets högsta beslutande organ.