Alla varelser i sin innersta verklighet vittnar om Guds namns och egenskapers uppenbarande inom dem. -Bahá’u’lláh

Naturen

Skönheten, rikedomen och mångfalden i naturen kan ta oss till en högre upplevelse av verkligheten där vi också kan reflektera över vårt eget varande. Bahá’í-tron lär att denna värld är en återspegling av en andlig verklighet som är bortom våra fem sinnen. Religionens syfte är att möjliggöra för människan att närma sig den verkligheten och lära sig se hur allt i universum i olika grad återspeglar gudomliga egenskaper.

Bahá’u’lláhs stora kärlek till naturen och till poesin har präglat bahá’í-trons skrifter. I Förborgade ord skriver han: ”Plantera i ditt hjärtas trädgård ej något annat än kärlekens ros och släpp ej taget om tillgivenhetens och längtans näktergal.”

Naturen uttrycker på förunderliga sätt egenskaper som vi också finner inom oss själva, såsom utveckling, självuppoffring, givande och ödmjukhet och när vi reflekterar över dessa egenskaper i naturen kan vi lättare igenkänna dem inom oss själva.

En organisk helhet

I bahá’í-skrifterna framgår att allt som existerar har en gemensam riktning, drivkraft, längtan och mål. Liv och rörelse finns i allt, även i den till synes livlösa materien. Precis som vetenskapen säger består allting av vågor, energi, som i olika grader finns i mineralriket, växtriket, djurriket och hos människan. Det som vi hos människan kallar för ande kan betraktas som ett ljus som bär inom sig alla gudomliga egenskaper. Skillnaden mellan mineraler, växter, djur och människor ligger i varje skapelses förmåga att reflektera det ljuset, medan ljuset i sig är detsamma.

”Varje skapat ting i hela världsalltet är blott en dörr som leder till Hans kunskap…” - Bahá’u’lláh, Axplock, nr. 82

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången…” - Dan Andersson

I skapelsen kan mineralriket inte förstå växtriket och växtriket i sin tur kan inte förstå hur djurriket fungerar och inget av dessa riken kan förstå människan. Människan har inte heller kapaciteten att förstå ett levande stort fenomen, kallad Gud (ett av det här fenomenets namn bland många andra) eftersom detta fenomens väsen är så ofantligt större än människans förstånd men guds egenskaper är reflekterade i alla skapade ting.

Bahá’í-skrifterna beskriver naturen som en organisk helhet vars olika system följer bestämda lagar och principer. ‘Abdu’l-Bahá har beskrivit evolutionen som ”…den universella gudomliga ordningen och det naturliga systemet. Fröet blir inte genast ett träd; fostret blir inte genast en människa; mineralen blir inte plötsligt en sten. Nej, de växer och utvecklas gradvis och når fulländandets gräns.”

Utveckling, beskriver han, är ”andens uttryck i den materiella världen.” Andliga sanningar tar sig uttryck i olika grad i naturens mångfald. I mineralriket genom sammanhållning, i växtriket genom reproduktion och tillväxt, i djurriket genom sinnenas förmågor. Hos människan tar den sig uttryck genom utforskandet av naturen själv, genom konst och vetenskap.

Människans förvaltarskap över naturen

Människan kan genom sina förmågor kontrollera naturen, frigöra sig från dess begränsningar och anpassa naturens krafter efter sina egna behov. Detta innebär inte att mänskligheten bör hänge sig åt ett hänsynslöst utnyttjande av naturresurser. Den förbehållslösa strävan efter materiella rikedomar, pådriven av girighet, bidrar till att förstöra naturens känsliga miljöer och utarma dess mångfald.

Människans relation till naturen är ett av förvaltarskap. Hon ska inte skövla och plundra naturen, inte heller för sin individuella eller kollektiva vinnings skull exploatera dess resurser, förstöra miljön och skada det kretsloppet som vi alla är beroende av.

Vi bör därför varken betrakta oss som en del av naturen eller som helt frånskilda den - för såväl planetens som mänsklighetens fortlevnad krävs att människan förstår sin särställning. Vår roll i förhållande till naturen är ett förvaltarskap, där vi med våra unika förmågor måste sträva efter att upprätthålla en jämvikt.

Ett sådant förvaltarskap har också en innebörd i förhållande till djur. ‘Abdu’l-Bahá skriver, ”det är inte enbart sina medmänniskor som Guds älskade måste behandla med barmhärtighet och medkänsla, istället måste de visa den största mildhet gentemot varje levande varelse… Fostra era barn från deras tidigaste dagar att bli gränslöst ömsinta och kärleksfulla mot djur.”

Vårt förhållande till naturen är förbundet med kroppen, för endast genom kroppen kan vi leva och utvecklas i denna värld. Det är därför av största vikt att naturen och därmed också kroppen är i jämvikt och fri från orenheter. Kroppen är den spegel i vilken själens ljus kan stråla fram - den är en oskiljaktig del av naturen, samtidigt som den är redskapet för vår andliga resa.